Västerortskyrkan

Kyrkorum för framtiden

Kyrkan hade en given plats i samhällsbygget i Sverige under 50-talet. I Västerortskyrkan var det en utmaning att åstadkomma en kyrka för den nya moderna höghusmiljön och koppla ihop kyrkan med det intilliggande elva våningar höga punkthuset. Lösningen blev en liten kyrka i en asymmetrisk form som avviker helt från det rätlinjiga höghuset. ”På kontoret kallade vi den för en smaragd”- säger Carl Nyrén i en intervju.

I vår miljö idag finns kyrkorna och de religiösa rummen närvarande på olika sätt. Äldre kyrkor restaureras och anpassas till moderna krav på bland annat tillgänglighet, uppvärmning och teknik, ljud och belysning. Nya kyrkor och församlingshem planeras med flexibla funktionsprogram och med ambitionen att fungera som mötesplats för fler än enbart kyrkans medlemmar, för öppna förskolan, som festlokal, för kulturevenemang och uthyrningar. Vi kan också se att förändringar av ritualer genom åren påverkar gestaltningen av kyrkorummen, exempelvis att prästen står framför altaret, vänd mot församlingen och att rummen anpassas mer för dialog och deltagande, där exempelvis cirkelformade stol- och bänkformationer bjuder in till ögonkontakt och samtal.

”Kyrkan handlar i praktiken om organiserad medkänsla och detta behöver återspeglas såväl estetiskt som funktionellt i våra gemensamma rum” – Are Norrhava – Präst i Svenska Kyrkan.

Vi  lever också i en tid då olika religioner tar plats fysiskt i stadsplaneringen. Ett exempel är Botkyrka utanför Stockholm där flera religiösa byggnader samsas i ett område; Ljusets kyrka (svenska kyrkan) ligger granne med Sankt Petrus och Paulus kyrka (syrisk-ortodoxa kyrkan) som i sin tur är lokaliserad någon knapp kilometer från Sankt Botvids katolska kyrka och Fittja moské. Hur påverkar stadsplaneringen och det vi bygger idag religionens roll i stadens och i människors liv? Det är möjligt att vi i en allt tätare stad får se fler ekumeniska samarbeten där människor möts i gemensamma lokaler över religionsgränser, som i Fisksätra i Stockholm där tre trossamfund, muslimer, katoliker och protestanter, går samman för att bygga ett gemensamt hus genom att binda ihop Fisksätra kyrka med ett nytt glasat innetorg och en ny moské.

Sekulariseringen präglar samhället allt mer. Detta ställer krav på arkitekturen att bidra till att skapa det magiska, en känsla av en förstärkt närvaro. Som exempelvis i Västerortskyrkan, där materialen, ljusföringen, intimiteten, doften, hantverket och den mänskliga skalan erbjuder ett rum särskilt lämpat för det religiösa utövandet, stillhet och reflektion. En plats där man kan känna sig omhållen, att gå till för att mötas – och vara med sig själv. De levande ljusen som tänts en gång i veckan under de sextio åren och som så sakteliga sotat den råa betongen och sätter tidens märke. Den råa betongen som var tänkt att målas men som arkitekten vid ett besök på byggplatsen bestämde att behålla omålad. ”Den här soten är med och färgar om kyrkan. Väggarna och valet av den här råa betongen har varit en egen livskraft som lever vidare. Den invändiga kyrkans magi blev till i det ögonblick som Calle sa  ”den här målar vi inte” – säger Svante Zettergren, pastor i Västerortskyrkan i en intervju 2017.

Vi ser även en ökande tendens till ett bredare perspektiv på andlighet som tar sig andra uttryck och som snarare blickar inåt än uppåt. Hur gestaltar vi rum för exempelvis meditation, yoga och mindfulness när den stora folkrörelsen flyttar upp från källarna och vidare ut från gymen? Hur utformar vi arkitektur idag och i framtiden som utan religiösa förtecken låter oss blicka inåt och möta oss själva – eller kanske möta likar oavsett var på jorden vi befinner oss? Är det kyrkolika fysiska mötesplatser eller förstärkta miljöer i VR. Oavsett vilken värld vi lever i och vilken plats vi befinner oss på (digital eller irl) så kan vi lita på behovet av dessa platser och hur våra sinnen påverkas och manipuleras av ljus, ljud, doft, skala och materialitet. Dessa grundläggande mänskliga egenskaper och arkitektoniska kvaliteter som gör att Västerortskyrkan fortfarande idag, 60 år senare, lockar såväl församlingsdeltagare som konstintresserade och arkitektstudenter.